Lyckligt slut

Den 2 april kom vår fantastiska lilla kille Fred till världen i Maine USA. 4,3 kg och 54 cm och pappa upp i dagen. Nu är han nästan 6 månader och mår fint – en glad go och tjock kille! Och mycket vacker. En nästan nio år lång resa till barn är äntligen avslutad. Det var värt allt, blod svett avund tårar ilska, precis allt.

Skam den som ger sig….

En fantastisk kvinna i USA blev vår räddning. Till våren, om allt fortsätter rulla på, blir vi äntligen tre, och vi är nu ganska precis halvvägs. Vi tog helt rätt beslut att få hjälp av en surrogatmamma, och trots ett antal misslyckade försök även på andra sidan Atlanten är vi nu äntligen på rätt väg. Det känns overkligt, fantastiskt och nervöst. Men som sagt, skam den som ger sig!

Ännu en förlust

Även denna graviditet har gått oss förlorad. Mitt andra missfall ungefär samma tid. Blödningarna tilltog och hoppet var ute i tisdags. Jag är arg och ledsen och full av känslor åt alla olika håll. Jag känner mig annorlunda och otroligt misslyckad, är man kvinna ska man kunna bära och föda barn, samtidigt har jag haft dessa känslor så många gånger tidigare och vet att de klingar av, men att jag alltid, hela tiden, bär på en stor sorg som alltid måste bearbetas. Jag blir mer och mer övertygad om att min kropp inte kan fullfölja en graviditet, detta på grund av min sjukdom. Troligtvis är min kropp för svag och att graviditeterna av denna orsak avstannar. Oavsett vad så vet jag nu att jag snart inte kommer utsätta mig för detta mer, den smärta det innebär vid varje förlust och en ångest som knappt går att beskriva. Är jag gravid är jag sjuk av oro för att förlora det, och när jag inte är gravid sörjer jag. En ekvation som inte går ihop. Drömmen om ett barn slutar dock inte här, det kanske bara måste få ta andra vägar. Det handlar till stor del att acceptera den verklighet vi lever i, att glädjas åt det vi har och tro att barnet ska komma till oss på det sätt som inte var tänkt från början, men att när det väl kommer är det ett mirakel som inte går att beskriva i ord.

Oro

Igår kom pyttelite blod och idag har det kommit lite, ytterst lite. Jag vet att det är vanligt, särskilt vid Ivf och om man äter trombyl, men jag blir ända sjuk av oro. Är så fruktansvärt rädd att vi kommer förlora även denna graviditet. Och med ett antal misslyckade försök i ryggen är man alltid annat än lugn. Att man aldrig ska få slappna av…Jag kan inte koncentrera mig på något annat än rädslan för att det ska gå åt helvete.

november och nygravid

Det tickar på. Vågar knappt säga det, men nu kan jag iallafall för korta stunder, känna att jag njuter och är lycklig. Men oron är där och gnager mest hela tiden. Önskar att jag kunde bli nersövd fram till VUL så man slipper dessa riktigt jobbiga veckor. Mysigt med advent iallafall, att pynta och baka. Vi har i veckan renoverat lite i vårt kök, bla en ny ugn, så nu ska det bakas en massa. Dessutom har jag sedan oktober börjat på nytt, spännande jobb och med en stundande avtalsrörelse finns det att göra, milt sagt. Allt, precis allt, händer nu. Den 11 februari ska vi gifta oss också. Provade klänningen för första gången i tisdags, den kommer bli underbart vacker.

Tillbaka och gravid

Jag är gravid igen. Ett ostimulerat frysförsök med blastocyst tog sig den här gången. Ännu tidigt, i mitten på vecka 5, men vi hoppas. Tyvärr är glädjen rejält undanskuffad av rädslan och skräcken som har tagit mig i ett järngrepp. Måtte detta nu få gå vägen. Som BM sa igår”hur vore det om du försökte vara glad istället”? men det är så svårt, skräcken är så mycket större för att förlora ännu en graviditet. Men som sagt, vi hoppas, och just nu är jag faktiskt gravid.

Sommaren

Sommaren har varit underbar. Sol, god mat, bad, böcker och ännu mera sol. Konstigt nog kommer man in i vardagslunken snabbt. 30 har jag fyllt också, känns stort. Är nöjd med det mesta hittills, iallafall det som jag kan styra över.

overkligt att läsa om sin egen sjukdom

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/patti-smith-blev-min-trost-nar-mamma-var-sjuk

bara timmar kvar…

till min semester! Och inte helt oväntat regnar det i skåne =( tennisfinalerna i Båstad, som ska gå på söndag, kommer eventuellt att ställas in och gå på måndag istället. Tur att vi åker till Palma på tisdag först. Där lär det inte regna iallafall! Det jobbiga med att resa är katten, hon hatar att lämna hemmets trygga vrå och protesteras högljutt med fräs och jamande, vassa klor och vassa tänder. Hur gör man? känns som vi testat allt, utom lugnande och det vill jag inte gärna ge henne stackarn.

nedräkning till semestern

Har aldrig längtat tills semestern som jag gör nu. Hela kroppen är trött och bara skriker efter lata dagar på stranden med en god bok. På lördag drar vi söderut, först Båstad och Ängelhom för tennis och sedan till Palma på Mallorca för en veckas sol, bad och stad. Sen hem igen och resten av semestern tillbringas i skärgården på ön med båt, förhoppningsvis fint väder och besök från goda vänner. Sen IVF, men det tar vi då. Hoppas bara att jag kan tro lite mer denna gång. Tro på att det äntligen är vår tur.